Amiiie

Just nu är jag väldigt rädd. Jag är rädd för livet. Allt som har hänt den här sommaren och händer just nu har gjort mig fruktansvärt rädd. Jag vet inte hur jag ska tänka, värdera eller vara/göra. Jag vill inte skada mina medmänniskor, utsätta dem för fara eller osidåsätta dem. MEN just nu MÅSTE jag osidåsätta mina medmänniskor och de närmaste runt mig. De som jag inte gör de med är mina föräldrar och min syster. De känner mig innan och utan. Min syster vet att någonting inte stämmer med mig innan hon ens har pratat med dig eller skickat sms. Hon känner de på sig och jag känner de också på mig de när de gäller henne. Vi har ett otroligt band till varandra.
 
Jag är ledsen att jag kanske inte är som jag brukar, att jag drar mig undan, gör konstiga saker, eller säger konstiga saker, men just nu måste jag försöka få bort min räddsla för den är otroligt stor. Jag som alltid har älskat livet med allt vad de innebär är nu rädd för de. Jag får inte ihop de och de är väldigt skrämmande. Men det är så de är just nu och de är vad jag tänker jobba med nu. Jag tänker finnas för mig själv (i alla fall försöka) och ta mig själv i första hand. Det är inte enkelt för jag har aldrig gjort de tidigare.
 
Sen blir jag otroligt ledsen när folk i min närhet som jag har pratat med tror något helt annat och inte på de jag säger. Jag har insett, jag tänker inte motbevisa eller något sådant. Tror ni mig inte så visst. Men jag är trött på att behöva försvara de jag säger och mig själv.